Per Eriksson (1851–1928)

Bergsmanssonen som blev bruksledare

Uppväxten i Gamla Viker

Per Eriksson föddes den 22 oktober 1851 i Gamla Viker, sydväst om Nora i Örebro län. Han växte upp i en bergsmansgård vid den västra stranden av sjön Vikern, i en miljö där bergsbruk och jordbruk hade präglat familjen i generationer. Föräldrarna var bergsmannen Erik Olsson och hans hustru Carin Nilsdotter.

Per Erikssons egna berättelse om sin barndom

”Jag är född den 22 oktober 1851. Min födelseby är Gamla Viker i Nora socken. Mina föräldrar voro Bergsmannen Erik Olsson, och hans hustru Carin Nilsdotter. Af dessa är min fader död. Det namn, jag i dopet undfick, är Per. Några längre resor har jag ej gjort ännu. Jag har ej varit sjuk mer än en gång, då jag hade messlingen. Jag har haft 6 syskon, men 5 af dem äro döda. Mina lekkamrater i min första barndom voro Per Larsson och Israel Larsson. I Hemmet lärde jag mig att stafva samt läsa innantill. Wid 7 års ålder inskrefs jag i Skrikarhytte folkskola, och vid 12 års ålder i Nora Stads Pedagogi, hvarest jag inhemtat kunskaper i flera ämnen. Något lefnadsyrke har jag ännu ej valt.”

— Ur Per Erikssons egen levnadsbeskrivning, skriven 1866, 15 år gammal.

Pers föräldrahem i Gamla Viker. Huset, som numera hyrs ut, ägs av Per Erikssons donationsfond, Västmanlandsfonden. Foto: Charlotta Hagberg

Yrkeslivet

Redan som ung visade Per en stor målmedvetenhet. Som 18-åring lämnade han hembygden för att påbörja sin yrkesbana vid Lyckås gods norr om Jönköping. Där gjorde han snabbt ett gott intryck och fick mycket goda omdömen av godsets förvaltare. Det blev början på en lång och framgångsrik karriär inom den svenska järnindustrin.

Efter tiden på Lyckås fortsatte Per Eriksson sin yrkesresa. År 1874 arbetade han tillsammans med sin bror Erik vid Adolfsfors bruk i Köla församling i västra Värmland och bodde då i Skrikarhyttan. Året därpå utsågs han till förvaltare vid Ramshyttan och Pershyttan, där han också hade släkt och nära vänner.

År 1879 flyttade Per till Fellingsbro för att tillträda tjänsten som förvaltare vid Finnåkers bruk. Några år senare gick flytten vidare till Hofors bruk i Gästrikland. Bruket befann sig då i en svår ekonomisk situation och framtiden för verksamheten var osäker. Från 1889 verkade Per Eriksson som disponent och brukschef, och i november 1891 bosatte han sig permanent i Hofors.

Hofors Herrgård, byggd ca 1799-1803 och ersatte en äldre byggnad från första delen av 1700-talet. Denna byggnad kallas Petregården och stod under en längre period i Torsåker men byggdes sedan om och flyttades tillbaka till Hofors. Idag används Petregården som kontorsbyggnad. Bild från Länsmuseet Gävleborgs bildarkiv, okänd fotograf. 

Per Eriksson på trappan till Hofors herrgård på sin 60-årsdag. I handen har han Hofors lärarkårs bukett. Foto: Ellen Ericsson, Hedvig Ulfsparres arkiv.

Livsgärningen i Hofors

Det var i Hofors som Per Eriksson utförde sitt livsverk. När han övertog ledningen stod bruket inför stora ekonomiska problem och ett reellt nedläggningshot. Genom ett målmedvetet och långsiktigt ledarskap lyckades han vända utvecklingen och lägga grunden för ett modernt och konkurrenskraftigt järnverk.

Under åren 1900–1915 genomgick Hofors en omfattande utveckling. Produktionen moderniserades och nya anläggningar uppfördes, däribland hytt- och hammaranläggningar, bessemerverk, martinverk, götvalsverk, mediumvalsverk och trådvalsverk. Därtill byggdes verkstäder, smidespressar, hästskofabrik, laboratorium, gjuteri och modellsnickeri. Under Per Erikssons ledning utvecklades Hofors till ett av landets mest betydelsefulla järnverk.

Hofors bruk. Per Erikssons arkiv, okänd fotograf

Per Eriksson som person

Per Eriksson beskrivs ofta som en arbetsam, ambitiös och samtidigt omtänksam person. Han var omtyckt av både arbetare och tjänstemän och hade ett stort intresse för människor, utbildning och samhällsutveckling.

Han levde ett aktivt liv med många affärsresor och styrelseuppdrag runt om i Sverige. På fritiden intresserade han sig för bland annat historia, konst, jordbruk, skytte och heminredning. Han var känd för sina långa promenader med hundarna och för att ofta inspektera bruket till häst.

Per Eriksson var inte bara en skicklig industriledare utan också en generös medmänniska. Under sin levnad hjälpte han många människor genom gåvor och lån och han stöttade gärna personer som ville utbilda sig. Särskild omtanke visade han om dem som hade det svårt – de sjuka, de äldre, ungdomar och människor utan möjlighet att försörja sig själva.

Per Eriksson och Hedvig Ulfsparre på hundpromenad vid Hofors herrgård 1925. På bilden syns taxen Solman och hunden Hector. Foto: Britta Bylander, Hofors hembygdsgård. 

Vem var Hedvig Ulfsparre egentligen?

Hedvig Ulfsparre kom till Hofors herrgård år 1904 och kom att spela en viktig roll i både Per Erikssons liv. Hon var värdinna för herrgården och ansvarade för representationen. Hedvig var en nära samarbetspartner till Per Eriksson under mer än två decennier.

Hon föddes i Helsingborg och tillhörde den adliga släkten Ulfsparre. Som ung utbildade hon sig till sjuksköterska vid Röda Korsets sköterskeskola i Stockholm. När hon 1904 reste mot Åre för att återhämta sig efter en sjukdom gjorde hon ett uppehåll på Hofors herrgård efter en inbjudan från Per Eriksson. Vid samma tid återhämtade sig även Per efter en operation.

Besöket gjorde starkt intryck på Hedvig. Hon uppskattade den gästfrihet hon möttes av och fascinerades av den respekt och uppskattning som Per visade sin omgivning och som han i sin tur möttes av från personal och ortsbor.

Efter jul- och nyårshelgerna 1904–1905 återvände Hedvig till Hofors och blev kvar som herrgårdens värdinna. Där ansvarade hon för den omfattande representationen med middagar, högtider och besök från näringsliv, politik och samhällsliv. Hon hade även en central roll när Hofors herrgård renoverades under åren 1909–1911 och bestämde en stor del av herrgårdens inredning.

Tillsammans delade Per och Hedvig livet på Hofors herrgård som vänner och Hedvig kompletterade Per med sin bakgrund, personlighet och smak. Dem hade många gemensamma intressen, däribland konst, historia, inredning och inte minst deras stora engagemang i samhället, ideella arbete och intresse i föreningar, organisationer och förbund.

Hedvig och hemslöjdsrörelsen

Vid sidan av sitt arbete på Hofors herrgård utvecklade Hedvig Ulfsparre ett livslångt engagemang för svensk hemslöjd. Hon samlade, dokumenterade och bevarade textilier från hela landet och byggde upp en samling på omkring 10 000 föremål, en av de största i Sverige. Delar av samlingen finns idag bevarade vid Länsmuseet Gävleborg och Nordiska museet och utgör en del av det svenska kulturarvet.

Hedvig Ulfsparre avled 1963, men hennes arbete med att bevara svensk textiltradition och hennes betydelse för Hofors herrgård lever vidare än idag.

Hemslöjdsvännernas gratulationskort till Hedvig Ulfsparres 60-årsdag 10 april 1937 målades av Mattis Hahr-Grundell. Länsmuseet Gävleborg.

En av Hedvigs mönstertextilier. Hennes textilsamling finns att betrakta på Länsmuseet i Gävle och på Nordiska museet.

Hedvig utvecklade med åren en personlig och exklusiv klädstil. Här är hon i en av sina många vackra klänningar. Hedvig Ulfsparres arkiv, okänd fotograf.

Arvet efter Per Eriksson

När Per Eriksson avled år 1928 efterlämnade han en betydande förmögenhet på 5 492 072,61 kronor. Det var ett mycket stort belopp för sin tid. Genom testamentet lades grunden till Per Erikssons stiftelse, som än i dag delar ut bidrag till studerande, behövande och behövande via organisation bosatta i den del av Västmanland som tillhör Örebro län.

Stiftelsen förvaltar fortfarande Per Erikssons arv och verkar i samma anda som han själv gjorde: att ge människor möjlighet att utvecklas och att hjälpa dem som behöver det mest.

Pers grav stod klar hösten 1928, belägen högst upp på Hofors kyrkogård. Han hade själv medverkat i planeringen. Per Erikssons arkiv, okänd fotograf.