Per Erikssons stiftelse

Bakgrund

Brukspatronen Per Eriksson föddes 1851 i Gammelviker, beläget någon mil väster om Gyttorp i landskapet Västmanland, Örebro län. Efter studier i ”Nora Pedagogi” och Örebro kom han vid 18 års ålder i praktiskt arbete hos friherre Jacques de Geer på Lyckås gård. När han sedan blev myndig fick han i uppdrag att, som förvaltare åt sin broder Erik, sköta Adolfsfors bruk i Värmland för att några år senare överta skötseln av Finnåkers, på den tiden mycket stora bruks-, lantbruks- och skogsegendomar i Fellingsbro. Det blev emellertid Hoforsbruk som Per Eriksson kom att ägna sin största livsgärning, för vilket han blev chef år 1889. Det sägs att han mottog ett bruk i ekonomiskt förfall och att valet stod mellan järnverkets nedläggande eller återuppbyggnad. Per Eriksson valde det senare. Hela verksamheten omdanades, med koncentration till malm, kraft och skog. Allt som var oväsentligt för denna utveckling eller som inte kunde inordnas i det fastställda programmet avskiljdes.

Per Eriksson verkade som brukets chef till 1916. Hans tid och förmåga togs dock i anspråk för ett flertal andra företag. Han blev styrelseledamot för Ulfshytte järnverk år 1886 och tillhörde ledningen för Vifstavarv, Kopparberg-Hofors, Högfors, Vargöns, Hällefors och Laxå bruksbolag, Skogens kol- och Storviks sulfitaktiebolag, en hel del gruvbolag, samt Jordbrukarbanken.

Det sägs att brukspatron Eriksson om möjligt undvek att uttala sig offentligt, dock undgick han inte offentliga uppdrag. Han var ledamot av Gävleborgs läns landsting, liksom av Torsåkers kommunalnämnd, kyrko- och skolråd med mera. Lasarettdirektionen i Gävle samt Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillhörde han ännu vid sin död.

Per Erikssons avled den 18 juni 1928.

SEB stiftelser • 106 40 Stockholm • Tfn. 08-763 72 20 mån, tis och tors 9-11
Teknisk ansökningssupport 010-138 88 29 mån-fre 8-17